Då var vi tydligen kollegor nu

Jag sjunger i kör med min mamma, min faster och deras vän Lisbeth.

Mamma är 67. Min faster är 70. Lisbeth är nybliven pensionär.

Jag är 45.

Det här har hittills känts som en ganska tydlig generationsindelning.

De är mammorna.

Jag är dottern.

Efter sommaruppehållet träffades kören igen idag och vi stod och pratade innan vi skulle börja.

Lisbeth berättade om sina barnbarn. Små bebisar. Det hade hänt saker under sommaren och mamma och min faster frågade och Lisbeth berättade.

Ni vet.

Barnbarnsprat.

Jag stod bredvid.

Som dottern.

Sedan tittade mamma på mig och sa:

”Du har ju också ett litet barnbarn, gumman.”

Lite som för att påminna mig om att jag kunde delta i diskussionen.

Och jag vet inte riktigt vad som hände i min hjärna då.

För ja.

Det har jag ju.

Jag är fullständigt förälskad i Ellie. Hon är en av mina absoluta favoritpersoner.

Det var inte informationen som var problemet.

Det var sammanhanget.

För fram till exakt den sekunden hade jag stått bredvid tre pensionärer som pratade om sina barnbarn.

Och plötsligt deltog jag i samtalet.

På samma premisser.

Jag hade tydligen missförstått organisationsschemat.

I mitt huvud är det nämligen väldigt enkelt.

Min mamma har barnbarn.

Min faster har barnbarn.

Lisbeth har barnbarn.

Jag har Ellie.

Det är tydligen inte en egen kategori.

Och jag vill verkligen understryka att jag älskar att vara farmor.

Det är inte det.

Jag hade bara inte förstått att själva farmorskapet automatiskt gav mig medlemskap i barnbarnssamtalet.

Med pensionärerna.

Jag trodde fortfarande att jag stod på andra sidan generationsgränsen och lyssnade på när de vuxna pratade.

Vilket i efterhand kanske är en märklig självbild för en 45-årig kvinna.

Men den har fungerat bra hittills.

Det märkligaste är dessutom att mamma avslutade meningen med ”gumman”.

”Du har ju också ett litet barnbarn, gumman.”

Där har vi alltså hela mitt liv sammanfattat.

Jag är hennes lilla gumman.

Som har ett barnbarn.

Min mamma kan fortfarande ringa och fråga om allt gick bra igår på mötet.

Samtidigt är hon gammelmormor.

Jag kan fortfarande ringa henne och fråga hur länge något ska stå i ugnen.

Samtidigt är jag farmor.

Ingen verkar längre veta vem som är vuxen här.

Minst av allt jag.

Jag vet inte exakt när jag flyttades över till deras sida.

Ingen informerade mig.

Det kom inget mejl.

Ingen introduktion.

Ingen frågade om jag kände mig redo för min nya organisatoriska placering.

Det räckte tydligen med en bebis.

Och där stod vi.

Mamma.

Min faster.

Lisbeth.

Och jag.

Fyra kvinnor som pratade om sina barnbarn.

Jaha.

Då var vi tydligen kollegor nu.